Europeiska unionen är nära att ge ännu mer makt till ett fåtal stora amerikanska IT-företag, i utbyte mot tillfälliga vinstdelningsarrangemang med en handfull europeiska underhållningsföretag — med masscensur och en ännu svagare förhandlingsposition för verksamma europeiska artister som följd.
Det har gått mer än fyra månader sedan EU-parlamentets förhandlare och företrädare för Europas nationella regeringar försvann bakom stängda dörrar för att göra det nya direktivet om upphovsrätt på den digitala inre marknaden redo för omröstning. Trots all denna tid i ensamhet har de inte lyckats.
Direktivet har samma problem som det haft från början:
- Artikel 11: Ett förslag om att plattformar ska betala för länkar till nyhetswebbplatser, genom att skapa en rätt som ej går att avstå från att licensiera länkar från vinstdrivande tjänster (i de fall där dessa länkar inkluderar mer än ett ord eller två från artikeln eller dess rubrik). Artikel 11 misslyckas med att definiera “nyhetswebbplatser”, “kommersiella plattformar” och “länkar”, vilket är en inbjudan för 28 europeiska länder att skapa 28 ömsesidigt uteslutande och oförenliga licensregelverk. Dessutom betyder faktumet att “länkningsrätten” inte kan avsägas att nyhetswebbplatser som är open-access, allmännyttiga, ej vinstdrivande eller Creative Commons-licensierade inte kan välja bort systemet.
- Artikel 13: Ett förslag om att få slut på visning av olicensierade upphovsrättsskyddade verk på stora plattformar med användargenererat innehåll, även då de visas bara för ett ögonblick. Inledningsvis inkluderade detta ett uttryckligt mandat att utveckla “filter” som skulle undersöka varje inlägg på sociala medier i hela världen och se om det matchade poster i en öppen, crowdsourcad databas av förmodligen upphovsrättsskyddat material. I sin nuvarande form säger regeln att filter “bör undvikas” men förklarar inte hur miljardtals sociala medier-inlägg, filmer, ljudfiler och blogginlägg ska övervakas för överträdelser utan automatiska filtreringssystem.
I båda fallen kan EU-förslagen resultera i en del mindre utbetalningar från Amerikas Big Tech-företag till Europas upphovsrättsindustrier — tyska tidningsfamiljer, EU-divisionerna hos globala skivbolag — men till ett fruktansvärt pris.
Ta Artikel 11: regeln låter tidningar bestämma vem som kan länka till dem, och låter dem debitera vad de tror att marknaden klarar av för dessa länkar. Även om det är osannolikt att Europas nyhetsjättar kommer att förbjuda varandra att länka till varandras artiklar kan samma sak inte sägas om relationen mellan etablerade nyhetsjättar och nystartad, kritisk press. Liten, oberoende press kan blockeras helt och hållet från att länka till etablerade nyhetskällor — även då syftet är kritik och kommentar — eller så kan de debiteras en mycket högre kostnad än sina mainstream-motsvarigheter.
Och medan Google och Facebook kommer att beklaga förlusten av några miljoner euro som de lärbehöva betala till stora nyhetstjänster är det ingenting jämfört med den långsiktiga fördelen för IT-jättar att aldrig behöva oroa sig för att nystartade Made-in-EU-företag växer och utmanar dem. Dessa småspelare har inte de miljoner att spendera som amerikansk Big Tech har.
Artikel 11 drabbar den oberoende sektorn från två håll: inte bara kommer de att behöva betala för att länka till mainstream-press; de får inte heller låta andra fritt länka till de egna nyheterna. Reglerna satta av Artikel 11 anger att nyhetswebbplatser som är allmännyttiga, crowdfundade, open-access eller Creative Commons-licensierade inte längre får låta vem som helst länka till dem: i stället måste de förhandla fram en länkningslicens med varje kommersiell webbplats och samla in avgifter i vartenda fall.
Artikel 13 är ännu värre. Även om det nuvarande utkastet säger att “filter bör undvikas” är det också utformat för att garantera att filter kommer att krävas. De senaste tre månaderna har ägnats åt att lägga till en lång lista med ogenomträngliga, motsägande och osammanhängande klausuler som insisterar att någon teoretiskt perfekt teknik för filtrera hundratals miljarder kommunikationer och dela upp dem i “överträdelse” och “ej överträdelse” kan bli till genom lagstiftning (det kan den inte).
Att bygga Artikel 13:s filter kommer sannolikt att kosta hundratals miljoner euro, en kostnad som bara de största amerikanska företagen har råd med, och som inga av Europas företag kan bära. Undantaget som låter företag med mindre än 20 miljoner euro i årsomsättning undvika filtren är irrelevant: om dessa företag ska utmana jättarna i USA måste de växa, och de kan inte växa sig större än 20 miljoner euro-företag om det innebär att de måste hitta hundratals miljoner euro för att följa Artikel 13.
EU säljer Big Tech en väldigt billig garanti för fortsatt internetdominans. Utan konkurrens från nya aktörer behöver de bara vara rädda för varandra.
Samtidigt kommer deras makt växa då antalet teknikföretag som kontrollerar internetåtkomst krymper. Möjligheten för oberoende artister och produktionsbolag att förhandla fram rättvisa avtal kommer att stadigt försämras, vilket låter Big Tech och de stora underhållningsföretagen kontrollera en allt större del av produkten av skaparnas arbete.
Naturligtvis är de allra flesta européer inte i underhållningsindustrin och bara en liten minoritet av internets användningsområden är underhållningsrelaterade. Artikel 13 kommer att hålla internetanvändningen hos 500 miljoner européer gisslan i ett tanklöst system för att krama ut små vinster för artisters levebröd, och samtidigt kommer censurfiltren i Artikel 13 spotta ut samma meningslösa, felbenägna omdömen som kommit att vara typiska för algoritmisk diskriminering det här århundradet.
Det är inte för sent: Europeiska rådet — som består av företrädare från EU-medlemsstater som Sverige — kommer snart att rösta om direktivet. Deras beslut kommer att forma framtiden för internet, kanske för flera generationer framåt. Vi behöver få svenskar att agera och lägga tryck på sina politiker att utdela ett slag för rättvisa och mot marknadskoncentration och censur.